Nu blev jag allt lite arg känner jag...
Det är lika märkligt när folk kläcker ur sig att livet börjar vid 40 ( då börjar barnen flyga ut etc....). Men va KONSTIGT!!!!! Är det samma människor som ansåg att livet började när barnen föddes??? Ja jag säger då det.... Vissa är märkliga.
Nä livet pågår så länge man lever, det ser bara olika ut ibland! Som sagt, alla åldrar har sin charm, och vad livet än erbjuder en så är det de upplevelserna vi får och människorna vi möter som formar oss till dom vi är och blir.
Jaha, det var dagens dos av irritation förhoppningsvis. Måste verkligen lära mig att inte bli så uppretad, men här kunde jag inte låta bli!
Puss på er
Oj Nolsson :) Nu känner jag att jag måste gå loss lite här :)
Nä, barn är inte något som kommer lätt för alla. Många har inte ens chansen att få några vilket är orättvist och andra väljer att inte vilja ha några. Förstår precis vad du menar med ditt inlägg, men förstår också vad de andra bloggarna menade. Livet börjar inte när man får barn. Givetvis så har även de utan barn ett liv. Men de som har blivit lyckligt lottade att kunna få barn kan jag förstå att de känner så. Jag kan ärligt säga att jag har svårt att minnas vad jag gjorde som tidsfördriv för 9 år sen innan jordan föddes, jag sov nog mest och festade bort dagarna. Och jo, för min del så började det liv som var min lycka just då....17 november 2000. Visst det är samma liv, men min mening med livet gjorde entré den dagen och all tid innan dess saknar faktiskt betydelse för mig i nuläget. Jag förstod varför man enligt mig lever. Livet startade inte då tekniskt sett nä, men MIN mening med livet startade då. Enligt mig så är det inte personerna jag mött på vägen som format mitt liv eller mig som person. Mina barn formade mitt liv och förändrade mig till något så mycket bättre än vad jag tidigare var. Livet förändras hela vägen, absolut......att alla perioder i ens liv har sin charm kan jag inte hålla med om jag hade en bråkig ungdom och början på mitt vuxna liv fick törnar som hette duga när barnen fick sina diagnoser och sen när familjen splittrades. Men kvar fanns barnen och jag stod kvar här tack vare dem. De gör mig lycklig och får mig att stå stark. Jag vet nu att det jag gör varje dag för dem är värt så mycket, livet fick en mening och jag gör ett sju helsikes jobb och det jag gör, gör skillnad varje dag för de inblandade. Så jo............i jämförelse med tiden innan jag fick barnen så kan jag ju tydligt säga vart mitt liv började och vart jag som person fick en mening med livet. Hade inte Jordan och Mirelle funnits så hade inte jag heller gjort det för det fanns en lååååång period av år där jag inte ville finnas över huvud taget. De lärde mig att älska och att bry mig, de lärde mig att uppskatta mig själv och vad jag har. De lärde mig att jag var värt något och att jag förtjänade en plats till livet. Har någon förändrat denna en gång så hårda person så är det mina barn och ingen annan och jag började leva ett vackert liv värt att leva den dagen de kom. Tragedier, splittringar, sjukdomar osv, kärleken till dem tar mig genom allt och får mig att hålla fötterna kvar på jorden. De har lärt mig att älska villkorslöst och de har ändrat min syn på kärlek.
Vänd på det istället att ett barn (Gud förbjude) går bort.......visst livet går vidare, men inuti slutar man som person nog att leva. Tekniskt sett är livet från när man föds tills man dör, men att LEVA LIVET är något helt annat. All har olika erfarenheter av vad livet gett en, det som stämmer in på en behöver inte stämma in på nästa. Jag fick turen att få uppleva kärleken till mina barn och enligt mig så finns det inget större. De fungerar som mitt batteri och utan dem fungerar jag inte. Tiden innan de kom är en piss i atlanten.
Anka: Jag förstår dig och håller med dig i mycket. När jag skrev inlägget var jag så irriterad så att hälften kom inte med, men du har ju fått med mycket i din kommentar. Men jag står ändå för det jag skrev (om man räknar med mycket av det du fick med som jag inte lyckades skriva själv i min irritation) och själv är jag glad och stolt över det liv jag levt innan Jonathan. Jag har haft en underbar barndom och fantastiska vänner som betyder oerhört mycket för mig! Och ja, dom har format mig, precis som mina föräldrar har. Jag har ett arbete som jag är sjukt stolt över där jag varje dag får känna att jag gör nytta och hjälpa andra. Tiden innan Jontahan innebär i mitt liv att träffa Andy, bygga ett liv tillsammans med honom, gifta oss, uppleva kärlek och sorg tillsmammns och turen att få uppleva kärleken till ett barn tillsammans. Så att den tiden inte skulle betyda mer än en piss i atlanten, nä det håller jag inte med om överhuvudtaget. Men som sagt, jag förstår absolut din syn på saken. Och ja, skulle Jontahan inte finnas mer, ja då har jag svårt att se hur jag skulle orka leva vidare, men jag hoppas verkligen att jag aldrig behöver ställas inför det.
Åh vad härligt att läsa ett sådant inlägg av en mor!! Tack tack tack :-)
